Sägner och ljud i ett nu

Blomman från Norrköping, menar Sophie, är Den siste.

Lars-Åke Franke-Blom. Han sökte efter Värmland och fann

Galne Gunnar med sin Blinda Ingrid. Han fann också


fåren, snöstormen, Råglanda och En herrgårdssägen, en opera från hans anletes svett som han lätt uppföra 2004.


Vilka musor viskade i hans öra?


Trädde skuggor fram på den knastrande grusgången?

Litterära gestalter?

Författare?


Kanske tonsättare som använder hela sin eviga styrka att spå folkvisor i icke ännu nedplitade notsystem? Italienska franska eller svenska tungomål påverkade ljudlöst?


Endast Lasse själv kan ha svaret, om ens han...

Den glömda av den glömska

Allting faller, Selma. Ni är gamla. Äldre än Jean Philippe. Han hörde Gösta Nystroem och hans simtag i spegelblankt vatten, såg honom sedan framför ett stormande havsvidunder, såg honom sedan fråga havet vad det ville honom. En kvast av fräsande skum svarade: Penningarna. Herr Arnes penningar. Gösta hade svarat: jag har dem inte. Då blev allt svart, och Gösta förstod: opera. Selma Lagerlöf stod i mörkret som i svagt vaxljus (det är Rameaus tolkning, det fanns inte elektricitet på den tiden). Nystroem komponerade sin opera. Trots att Selma inte visste att hon hade synts intill bryggan, och sedan inte heller fått reda på detta verk. Tänk, att ljuset måste komma ända från 1700-talet, från upplysningens tid!

Ett verks förgrening och bekransning

Högt mot lågt. Manligt mot kvinnligt. Musik mot litteratur. Adligt motfolkligt. Nobless mot bondekultur. Toner mot ord, melodier mot meningar. Högstämda komplicerade strukturer mot inåt sökande löpande växande berättelser. Men konstnärlighet. Förenande drag hos dem båda. Kan man konstruera ett slags gemenskap hos personer av så vitt skilda slag inom så skilda världar som Rameaus sjuttonhundratalsfrankrike och Lagerlöfs artonhundratalssverige?

Jag lekte med tankarna. De bjöd mig ordentligt motstånd. Utmaningar som få. Jag var trött på att finna lättskrivna självklarheter och välbroderade ordstygn. Att bara få byta rum mot anakronismer och para de aparta.

SÅ leker jag med tanken: Jean Philippe Rameau skrev en opera till text av Selma Ottiliana Lovisa Lagerlöf. Berättelse som utmanar: Löwensköldska ringen. Libretto på franska skriven av Louis de Cahusac. Med radanmärkningar i efterhand av Sophie Elkan. De arbetade alla fyra i flera år på detta verk som överträffar alla dittills ställda förväntningar, ställda låt oss säga 1834, så där mittemellan båda parter. Hur blev premiären? Vilka var artisterna? Omständigheterna?

Selma talar och Sophie viskar

Hur många operor har Selma Lagerlöf varit upphov till?



- Börjar vi bakifrån, knarrar gumman, så hade vi Elfrida Andrée. Hon ville prompt att jag skulle göra librettot till Tegners Fritiofs saga. Å, vad hon höll på med detta arma verk. Men det var refuserat gång på gång. Jag hörde ett förskräckligt amatörmässigt framförande, ja, det var rent förfärligt. Men jag visade god min. Hon var så förskräckligt envis!

- Sedan var det 1925, tror jag bestämt. Vad hette han Elle? Zan- Zandonai. Mmm, Gösta Berlings saga minsann Men han fick jobba på flera gånger innan den blev bra. Men jag blev aldrig klok på den...men Italien är vackert, bodde ett tag i Taormina, läste italienska och skrev en del om det också. Men Zandonai, nja, jag vet inte...

- Annat var det med Oskar, den pojken. Oskar Lindberg satt och komponerade både smått och stort, och det var fina viser. Och så var han ju granne nästgårds, i Dalarna..he he..någon tutade i honom att han skulle skriva opera. Det var på 30-talet. Han ville nog inte egentligen någon operan och sökte flera år efter bra texter. En tysk skrev librettot den gången (jag ville aldrig skriva mer efter Elfridas lilla misslyckande som jag kände mig så delaktig i). Och han hette Fritz Tutenberg, en riktig praktnasse, ville förgylla sitt tyska Chemnitz med svenska verk, nå, så gick det som det gick. När man bombade Tyskland sönder och samman gick den upp i Stockholm istället. Hå hå ja ja... (Sophie viskar) Ved verket hette? Hm, ja visst ja, Fredlös, ur min novellsamling De fågelfrie. Märkligt må jag säga, just den där novellen...

- Vad jag vet, så var detta alla operor som gjorts över mina verk. Eller vet NI något mer verk, barn?...(blinkar med ögat)

Den gränslösa Rameau

Jean Philippe Rameau - operakompositören som har en oändlig finess och berör länge efter lyssandet (om man ger honom chansen). Att uppleva operaariornas klimax är att tangera gränserna för musik. I detta upplever jag honom lik Johann Sebastian Bach och Peter Tjajkovskij. När musik upphör att bara vara detta och övergå till nästa stadium.