Om att nå fram

Herr Cahusac stegar fram med bestämda steg och slår staven i trägolvet. Han säger (jag översätter från franskan):

- Visserligen har jag mycket tålamod, annars vore jag inte författare, men detta! Jag får inget som helst grepp om dramats flöde, och någon peripeti kan jag väl se i månen efter. Situationerna, som ni spelar dem, liknar inget av det jag fäst på papper, och min väntan är resultatlös: spelet saknar kärna, och ni förvränger allt, vartenda ord som jag rivit ur mitt hår. Genom er improvisation förstör ni stycket!!

Han säger ”ni” som till alla skådespelarna, men menar mig, eftersom han hela tiden stirrar mig i ögonen. Det hörs ingenting, mer än våra andetag - hans häftiga ihåliga och mina lugna, djupa.


Ansikten cirklade nyss nära runtom huvudet, i rollen som det nu verkar. Nu går det alldeles runt inuti det. Jag vet ju inte vem jag är, hur ska jag då förstå vad M. Cahusac syftar på? Han är ju bara ett ansikte, och en röst, i mina mängder. Och var det förresten inte jag som var författaren, åtminstone medskrivaren? Men jag säger ingenting, trots min flinka silvertunga. Den fungerar bara på svenska. Och bara i guldöron.

Längst upp i salongen, på bakersta bänkraden, sitter tre gestalter i mörkret. Jag ser inte vilka det är, för scenljuset bländar mig; jag går fram till rampen och upptäcker att de har en dator i knäet. Från nätet får de upp mitt ansikte, som belyser deras. Jag ser dem nu klart alla tre. De ler igenkännande åt bilden och pekar ner mot mig, där jag står. Jag vinkar, de ser mig inte för de fnissar mot datorn och nickar åt varandra.

Mina medspelare har gått ut, M. Cahusac har lämnat scenen, går sakta upp mot salongens översta bänkrad, men stannar då och då, som om han funderar över vad som ska göras med mig, hans hopplösa fall. Ser sig illa för.

Så snubblar herr Cahusac, och faller huvudstupa med ansiktet före. Det hörs ett krasande ljud och jag förstår att fallet kom så plötsligt att glasögonen krossades mot hans näsa. Kan föreställa mig honom blodig och sönderskuren. Kändes tydligt redan före fallet, som gällde det mig själv.

Han föll och jag. Han slog emot men inte jag.