Johannes och början till något alldeles särskilt

Johannes stod och kråmade sig framför spegeln, samtidigt som han sjöng upp. Peruken var helt perfekt, han hade alltid önskat att få bära en sådan. Och sminket satt perfekt. Helt vitt med grå infällning, spöklikt. Lite sörjde han att de vita linserna vägrats honom, men han var nöjd ändå.


Rösten bättre är någonsin förut, och de flesta bedömare som hade hört honom på repetitionerna var säkra på att han nu skulle göra sitt genombrott som sångare och inte minst scenkonstnär, för Johannes' berömmelse som konsertsångare var inte enbart byggd på röstkvalitéerna, utan den unika inlevelsen i varje given situation och textvalör. I operans roll framstod han som inte bara ett svenskt löfte för framtiden, utan en världsstjärna i vardande.


Så var det något med denna teaterbyggnaden som han älskade; lukten, dammet som låg som ett utstrött vitt pulver invid ridåsidorna, dunklet. Ofta kom han på sig själv att fantisera om 1700-talet, hur rösterna lät, språket, samtalsämnena, koderna, blickarna. De förstulna blickarna Erotikens möten, hur man kom till dem. Men också hatet, inställningen till en människas liv, hackordningen i samhälle och teater. Han blev nästan yr av den komplicerade struktur som då och då fullständigt tog honom i besittning. Inte så att han glömde text och musik han bar på, nej, snarare gjorde allt detta honom till en glödande och överflödande artist, som få kunde konkurrera med, både i uttryck, scenpondus, färgklang och röstomfång. Det var något märkligt som hände när han kom in i denna teaterbyggnad. Och sakernas tillstånd skulle utveckla sig...