Påsens innehåll

En stor påse låg på träbordet. Den innehöll aktrisens medicin. Hon skulle ta en dos varje morgon, och sedan långsamt öka dosen, allt för att slippa nervositeten inför premiären.

Hon klagade ständigt över bieffekter, som nedstämdhet och hallucinationer, men läkaren trodde henne inte. Hans ordinationer gav inga sådana effekter, vidhöll han när hon klagade för fjärde gången. Aktrisen bara skakade uppgivet på huvudet, och tänkte att hon fick stå ut med att se i syne och bli nedstämd, huvudsaken var ju att nervositeten släppte en aning. Sedan, efter premiären, eller kanske efter föreställningarna, kunde hon avsluta kuren. Nu fick hon står ut ett tag, det kunde inte hjälpas.

Påsen var full med guldglänsande piller, de var riktigt vackra att titta på när de låg i handen och fick vattenreflexer från glaset på sig. Bordet var i övrigt tomt sånär som på en kvarglömd oanvänd kniv efter den senaste måltiden. Skaftet av trä hade en spricka på längden, knappt skönjbar för blotta ögat. Men för att få annat att tänka på och för att repetera sina repliker och noter tog aktrisen upp kniven från borde och höll den nära så att ådringen, och sprickan, syntes. Det underlättade tyckte hon, att koncetrera sig på ett föremåls sammanhängande utseende, och sökte skapa mening med det och koppla ihop det med replikernas innebörd. Flera av hennes kolleger tyckte att metoden var konstig och trodde att medicinen påverkade hennes förstånd, men ingrep inte. Det kunde förvärra saken, resonerade man.

Så där satt hon, stirrande nära på kniven och mumlade för sig själv. Ibland stannade hon upp, lite tankfullt, men alltid för att stötvis fortsätta.

Det gick minuter, timmar. Golvuret i logen bakom scenen slog jämna slag. Ljuset på bordet flämtade till. Aktrisen tystnade. Hon tittade på ljuset. Sedan på kniven igen. Så spärrade hon upp ögonen och skrek. Hon skrek och skrek, som vore hon galen. Rösten gick upp i falsett och skar genom märg och ben på de skådespelare som fanns i en annan del av huset. Blodet isade sig i deras ådror, de släppte allt av vad de hade för händerna, och sprang så fort de bara kunde till aktrisens rum. Där, på golvet, låg hon, med ögonen vilt uppspärrade och fradga kring munnen. Replikerna ur teaterstycket forsade ur hennes mun, så onaturligt och forcerat att man knappt hörde vad hon skrek. Då och då tittade hon skräckslaget på bordet. Där stod en kniv genomborrad genom en påse, och hela bordet var täckt med svarta piller.