Scen ur en 1700-talspjäs

Tänkte mig scenen så: bräder bredvid varandra, sammanfogade. Lätta koreograferade fötter, ljudlösa, glidande. Mörka gestalter på. Kastar fladdrande dubbelgångare längs brädfogarna. Tystnad som bryts av en ton på nedtryckt cembalo.

Ett ansikte, runt, knappt upplyst. Mungiporna rör sig, jag tolkar glädje. Händerna sträckta mot himlen för att ta tag. Flisor i knäna, har hon sökt något? Formar läpparna till rop på hjälp, jag sträcker handen, men är ju publik, tas emot av en annan.

Det är min scen. Jag har själv sökt och hittat den perfekta texten bland hyllorna på Riksarkivet och lagt till min musik. Men regissören är utom räckhåll.
Hon stryker långa sjok och lägger till otidsenliga massor, tagna från springor och hål.

Små tassande steg hörs, barn med blommor i håret. - Akta fötterna, ropar jag, ni kan få stickor från brädorna. De är så inne i pjäsen att de inte hör vad jag ropar.

En vaktmästare viskar mig i örat, att detta är första repetitionen, och att jag får tala med regissören i pausen. Hon vill absolut träffa mig, för det är så mycket hon inte förstår, framför allt av scenanvisningarna.

Jag skriker rakt och obehärskat, alla tittar stumt och nollat. Jag går ut men glömmer manuset.