Inuti någonstans

Johan och Peter hade avgrunden mellan sig. Deras händer fattade pennorna, skrev för allt vad tygen höll. Tankar och idéer sovrades, stöttes och förkastades.

Så hade Johan ett försprång med sitt sinne för logik, men sinkades av gåspennan. Tog sig ibland runt huvudet, där ett slaganfall ändade hans liv en gång. Strikta former. Lån från egen fatabur. Nytt vin i gamla läglar, men så snyggt förpackat: - se, jag vill göra något nytt. Redan nu visar det sig; märken I det icke?

Peter kontaktades direkt av den himmel Johan ensam gjorde anspråk på att tjäna, men gav inte tillbaka det som förväntades av de som tjänade den. Ett direkt flöde ut i de rörliga fingrarna, som trummade försiktigt på bordet, hans ljusa tenor nynnade en melodi så klar och rak, att ögonblicket fastnade i tiden. Men återvände för att reda upp den röra som inspirationen ställt till med.

I den tid som allt uppgår i, till förblandning och förvirring, tvinnas dessa herrars öden, fri- eller motvilligt, runt varandra. Cirklar runt, upp. Om och om igen.

Fastän döda i livet.