Om att nå fram

Herr Cahusac stegar fram med bestämda steg och slår staven i trägolvet. Han säger (jag översätter från franskan):

- Visserligen har jag mycket tålamod, annars vore jag inte författare, men detta! Jag får inget som helst grepp om dramats flöde, och någon peripeti kan jag väl se i månen efter. Situationerna, som ni spelar dem, liknar inget av det jag fäst på papper, och min väntan är resultatlös: spelet saknar kärna, och ni förvränger allt, vartenda ord som jag rivit ur mitt hår. Genom er improvisation förstör ni stycket!!

Han säger ”ni” som till alla skådespelarna, men menar mig, eftersom han hela tiden stirrar mig i ögonen. Det hörs ingenting, mer än våra andetag - hans häftiga ihåliga och mina lugna, djupa.


Ansikten cirklade nyss nära runtom huvudet, i rollen som det nu verkar. Nu går det alldeles runt inuti det. Jag vet ju inte vem jag är, hur ska jag då förstå vad M. Cahusac syftar på? Han är ju bara ett ansikte, och en röst, i mina mängder. Och var det förresten inte jag som var författaren, åtminstone medskrivaren? Men jag säger ingenting, trots min flinka silvertunga. Den fungerar bara på svenska. Och bara i guldöron.

Längst upp i salongen, på bakersta bänkraden, sitter tre gestalter i mörkret. Jag ser inte vilka det är, för scenljuset bländar mig; jag går fram till rampen och upptäcker att de har en dator i knäet. Från nätet får de upp mitt ansikte, som belyser deras. Jag ser dem nu klart alla tre. De ler igenkännande åt bilden och pekar ner mot mig, där jag står. Jag vinkar, de ser mig inte för de fnissar mot datorn och nickar åt varandra.

Mina medspelare har gått ut, M. Cahusac har lämnat scenen, går sakta upp mot salongens översta bänkrad, men stannar då och då, som om han funderar över vad som ska göras med mig, hans hopplösa fall. Ser sig illa för.

Så snubblar herr Cahusac, och faller huvudstupa med ansiktet före. Det hörs ett krasande ljud och jag förstår att fallet kom så plötsligt att glasögonen krossades mot hans näsa. Kan föreställa mig honom blodig och sönderskuren. Kändes tydligt redan före fallet, som gällde det mig själv.

Han föll och jag. Han slog emot men inte jag.

Mitt ansikte

Mina ansiktens värld

Ansikten vill mig något, och snurrar avsiktligt nära mitt huvud. När jag öppnar ögonen är de borta. Hur kan de försvinna så snabbt? Antagligen med hjälp av sin fantasi, jag kände vinddraget som från fåglens vingar. Vad vill de mig?

Ögonpar vid ögonpar. De täcker varandra, täcker över. Alla har de vita linser på sig, så att man bara ser ögonkroppen. Det vita fyller ut hela mitt synfält, och en jättehud blinkar oupphörligt över det, precis som om det var jag som fällde ögonlocken. Är jag blind när jag ser, och ser jag när jag blundar? Jag ser inga ansikten, bara vitt, vitt.

Hör: munnar som rör sig, själva ljudet av läppar - de rör sig upp och ner, och man kan inbilla sig tungorna därinnanför, det klickar och smackar, låter vått på något sätt. En del munnar har ingen saliv, och de låter mycket torra, som om de skulle säga något men inte törs.

Budskapet är förseglat. Som ett vitt sidenband som knutits av en hand av en annan värld. Är det därför jag inte hör eller ser något betydelsefullt? Som om allt vill mig något, men finns att upplevas i en värld, där jag inte är.

Jag är handen. Jag har ett vaxljus. Där är någon. Jag ber försiktigt om den andres, sträcker fram min fot för att beträda, närma mig. Den står stilla i luften, tiden står stilla, mitt ansikte vibrerar i mörkret av otålighet, blir stelt när inget händer.

Jag rusar fram och blir ljus i luften, yta, skal. Den andre faller, jag hinner inte se. Min musik stiger åter ur mitt hjärta, som om den komponerats för just dessa tillfällen av farväl.

Ett möte

- Ge mig din hand.

Ur mörkret kommer en två händer, det ena håller ett vaxljus. Armen leder in i mörkret, där två ögon glimmar. En fot sträcks hastigt fram, en damsko med klacken långt inunder, med brodyr av silkes- och silvertrådar. Det luktar svett, puder och parfym. Dammet sticker i halsen, jag hostar. Vadens strumpa är för mig okänt material, och ljuset glimmar matt i den. Silke?

- Kom!


Rösten låter märkvärdigt bekant. En röst som jag hört sjunga något, för länge sedan, flera hundra år sedan. Men tonen tyder på ointresse, eller egenintresse. Jag tar inte handen.

Så kommer ansiktet. Slätt som ett ägg, med ditmålade ilskna ögon, mouche och mörkröda, markerade läppar. Det glänser på skalet, och munnen spricker: vaxljuset slocknar, och jag faller.

Ett eko av musik ljuder från någonstans, återupprepad basgång, låter som en chaconne, instrumenterad för stråkar. Purcell? Vet inte säkert, men den tar emot mig som en klangmatta när jag faller.