Greppet

Någon griper tag i min handled i mörkret och väser något som jag inte hör. Då jag inte reagerar, känner jag greppet hårdna.



Då kommer jag tänka på en situation för många år sedan, alldeles nyss hänt. Ett vagnshjul skulle återsättas på plats efter en olycka, 2 kvinnor hade omkommit, en av dem låg fortfarande med ansiktet neråt i gyttjan, medan kusken skrek okvädningsord åt hjulmakaren att påskynda proceduren. Han var, för att komma ordentligt åt, tvungen att kliva på den döda kvinnans nacke för att balansera in hjulet på rätt plats. Detta gjorde han efter en viss tvekan, eftersom kvinnan tydligen hade varit väldigt vacker, men eftersom kusken hittade de mest fasansfulla invektiv att kasta åt hjulmakaren (i ren desperation, eftersom det tydligen var bråttom att få de prostituerade flickorna till hans herre) , gav denne upp och liksom tankspritt klev rakt på människospillran där nere under honom. I samma ögonblick, utan att någon av de omkringstående hann reagera, ramlade kusken ner mot det balanserande hjulet och ner mot hjulmakarens svårligen upprätthållna balanserande ben, för att landa på den döda kvinnans rygg. Att kusken var på väg att skrika ut ut de värsta meningarna som samlats innanför hans korta levnads panna, kunde var och en se, och alla kunde också se slutet: hur hjulet lossande från sin plats och hur det sedan krossade kuskens bröstkorg, innan det for vidare mot okända mål. Man kunde i efterhand konstatera, att det ena av hans ben var avslitet, inte av hjulet, utan liksom av klor.


Och klor var det jag tänkte på, där jag stod i mörkret och försökte uttyda vad den väsande rösten ville mig, med ett hårt betvingande grepp runt min handled. I dunklet såg jag nu två smutsiga kvinnor släpa sig bort längs gatan...