När nerver sätts i rörelse

-Hur får man in helhästen på scenen? Och vad har den överhuvudtaget där att göra när den inte förekommer i handlingen?

Det var tre veckor före urpremiären. Frågan som samtliga medverkande hade haft på tungan ända sedan librettot med scenanvisningar lästes upp för första gången, yttrades nu med en emfas som fick många att skyggt dra sig tillbaka. Författarinnan skakade sitt huvud flera gånger, för att visa hur absurt och tokigt hon tyckte det var.

Herr Cahusac tog efter lång konstpaus till orda, på en mycket omständlig, bildad franska, som för att understryka sin överlägsna skicklighet på språket:

-Jag ansåg att den, helhästen, måste gestalta Bårds hustrus oro på ett påtagligt sätt. Att föra in en balett där den förekommer, ger oss ett utmärkt tillfälle att begrunda den otäcka atmosfär dessa två rollkaraktärer utsätts för, och det gör man elegantast genom att föra in en spökbalett på vägen till Bro kyrka. Mycket mer finns att tillföra som skäl, men vi vänder till mästaren själv; vad säger tonsättaren?

Kompositören, till kvällen klädd något enkelt för att verka mer teatralt anpassad och scenisk, skruvade besvärat på sig, tänkte yttra något kort, men viftade lite för sig själv bort idén som befängd, då han insåg att mycket skulle till för att få de församlade att förstå han hade gått med på att komponera en spökbalett till en scen som genom sina repliker ändå skulle skapa tillräckligt otäck stämning. Och att balettpartiets införande dessutom skulle bryta hans egen musikaliska från början uttänkta dramaturgi insåg han att de konstnärligt ansvariga, främst regissör och dirigent, sedan länge redan tyckte. Men Cahusac hade varit så bestämd på denna punkt, och deras samarbete frodats så länge, att han litade blint på sin librettists omdöme. Därför kom inte ett ord över läpparna, bara en bortviftande gest, som kunde tolkas på 7-8 olika sätt.

Författarinnan andades in djupt, stödde sig sedan kraftfullt på käppen och krävde sedan att spökbaletten i sin helhet skulle strykas. Om inte detta gick, så ville hon åtminstone slippa helhästen för att undvika framtidens löjesskimmer.

Jag trädde fram och försökte på svenska och franska få något slags konsensus i denna fråga som på ett ögonblick blivit så infekterad..

-Baletter finns det gott om i operan, försökte jag, och dramat skulle vinna på att kortas ner något i prologen. Att helhästens chaconne har lysande musik är oomtvistligt, men kunde läggas som ett mellanspel mellan operans två sista scener. De skulle passa utmärkt där.

Det blev tyst. Herr Cahusac hade demonstrativt vänt ryggen till och lämnade därmed fältet fritt för en kompromiss. Författarinnas log gillande och tonsättaren nickade nådigt från sin breda fåtölj. Regissören tog spontant upp en applåd som resten av de närvarande, utom herr Casusac, instämde lyckligt i. Premiären var räddad.