Frågor över allt

I hennes ansikte ser jag ett frågande uttryck. Det undrar: vilken är min uppgift, vad minns jag och lagrar, vad brinner jag för, och för vem. När jag inte svarar, tar hon mig i handen och ser forskande på mig, in i mig. Hon vill så gärna veta, säger hennes ansikte. De djupa skuggorna formar sig till tecken, och tar mig på en färd, först kortare och lokal, sedan en längre, mental.

Jag stiger upp, ställer mig framför henne och studerar de frågande ögonen, bara för att bekräfta viljan i dem, börjar sedan sakta gå sedan fram och tillbaka, och tänker. Det tar lång tid, veckor månader, flera år. Rör munnen för mig själv, för att forma det outtalade. Att jag överhuvudtaget försöker, är i sig en fråga som läggs till de andra: varför kan jag inte bara släppa, låta bli att grubbla över det olösliga?

Minnet av beröringen av hennes hand liknar den jag hade av en hand en höstmorgon. Människor rusade omkring om varandra, med ett enda uttryck i ansiktet, inga frågor, bara geografiska mål. Jag tog i räcket som ledde upp till ljuset, när en hand tog i min av bara farten. När jag tittade upp såg jag knappt vems den tillhörde, allt gick mycket snabbt, folk bytte plats med varandra. Men den värmen liknade en fråga ställd många år tidigare, en fråga av många, som jag fortfarande håller på att försöka besvara. Händer, ögon, ansikten. År emellan, men samma påträngande frågor: vilken är min uppgift, vad minns jag och lagrar, vad brinner jag för, och för vem.

När jag vände mig om är hon borta.

Greppet

Någon griper tag i min handled i mörkret och väser något som jag inte hör. Då jag inte reagerar, känner jag greppet hårdna.



Då kommer jag tänka på en situation för många år sedan, alldeles nyss hänt. Ett vagnshjul skulle återsättas på plats efter en olycka, 2 kvinnor hade omkommit, en av dem låg fortfarande med ansiktet neråt i gyttjan, medan kusken skrek okvädningsord åt hjulmakaren att påskynda proceduren. Han var, för att komma ordentligt åt, tvungen att kliva på den döda kvinnans nacke för att balansera in hjulet på rätt plats. Detta gjorde han efter en viss tvekan, eftersom kvinnan tydligen hade varit väldigt vacker, men eftersom kusken hittade de mest fasansfulla invektiv att kasta åt hjulmakaren (i ren desperation, eftersom det tydligen var bråttom att få de prostituerade flickorna till hans herre) , gav denne upp och liksom tankspritt klev rakt på människospillran där nere under honom. I samma ögonblick, utan att någon av de omkringstående hann reagera, ramlade kusken ner mot det balanserande hjulet och ner mot hjulmakarens svårligen upprätthållna balanserande ben, för att landa på den döda kvinnans rygg. Att kusken var på väg att skrika ut ut de värsta meningarna som samlats innanför hans korta levnads panna, kunde var och en se, och alla kunde också se slutet: hur hjulet lossande från sin plats och hur det sedan krossade kuskens bröstkorg, innan det for vidare mot okända mål. Man kunde i efterhand konstatera, att det ena av hans ben var avslitet, inte av hjulet, utan liksom av klor.


Och klor var det jag tänkte på, där jag stod i mörkret och försökte uttyda vad den väsande rösten ville mig, med ett hårt betvingande grepp runt min handled. I dunklet såg jag nu två smutsiga kvinnor släpa sig bort längs gatan...

Papper som sken

Det är så vackert ute. En solstråle letar sig in i fönstret och genom den ojämnt blåsta vasen i röd ton ner till golvet och blir till myriader av solfläckar. Det flammar som en nyss syresatt eld, och ett färgspektrum lägger sig på en hög med gamla ark. Skiftningarna i pappret ger liv åt de spretiga bokstäverna och noterna. En fläck i högra hörnet, tanklöst ditsatt av en mumsande tonsättare, försvinner in i färgerna, men träder sakta fram igen allteftersom solen sakta vandrar i rummet.

Det mörknar. Någonstans ifrån ljuder en signal, starkt och entonigt. Den blandar sig olycksbådande med ett kraftigt buller från gatan och fönstret skallrar av vibrationerna. En dörr far upp av vinddraget och människor passerar, någon rycker tvekande åt sig några av arken men lägger dem hastigt tillbaka. Samtidigt hörs från himlen det sista som kunde höras i huset. Arken på bordet träffas en sista gång av en ljusfacett innan de skattar åt den eviga förgängelsen under bombkrevadernas infernonatt.