Den glömda av den glömska

Allting faller, Selma. Ni är gamla. Äldre än Jean Philippe. Han hörde Gösta Nystroem och hans simtag i spegelblankt vatten, såg honom sedan framför ett stormande havsvidunder, såg honom sedan fråga havet vad det ville honom. En kvast av fräsande skum svarade: Penningarna. Herr Arnes penningar. Gösta hade svarat: jag har dem inte. Då blev allt svart, och Gösta förstod: opera. Selma Lagerlöf stod i mörkret som i svagt vaxljus (det är Rameaus tolkning, det fanns inte elektricitet på den tiden). Nystroem komponerade sin opera. Trots att Selma inte visste att hon hade synts intill bryggan, och sedan inte heller fått reda på detta verk. Tänk, att ljuset måste komma ända från 1700-talet, från upplysningens tid!