Mina ansiktens värld

Ansikten vill mig något, och snurrar avsiktligt nära mitt huvud. När jag öppnar ögonen är de borta. Hur kan de försvinna så snabbt? Antagligen med hjälp av sin fantasi, jag kände vinddraget som från fåglens vingar. Vad vill de mig?

Ögonpar vid ögonpar. De täcker varandra, täcker över. Alla har de vita linser på sig, så att man bara ser ögonkroppen. Det vita fyller ut hela mitt synfält, och en jättehud blinkar oupphörligt över det, precis som om det var jag som fällde ögonlocken. Är jag blind när jag ser, och ser jag när jag blundar? Jag ser inga ansikten, bara vitt, vitt.

Hör: munnar som rör sig, själva ljudet av läppar - de rör sig upp och ner, och man kan inbilla sig tungorna därinnanför, det klickar och smackar, låter vått på något sätt. En del munnar har ingen saliv, och de låter mycket torra, som om de skulle säga något men inte törs.

Budskapet är förseglat. Som ett vitt sidenband som knutits av en hand av en annan värld. Är det därför jag inte hör eller ser något betydelsefullt? Som om allt vill mig något, men finns att upplevas i en värld, där jag inte är.

Jag är handen. Jag har ett vaxljus. Där är någon. Jag ber försiktigt om den andres, sträcker fram min fot för att beträda, närma mig. Den står stilla i luften, tiden står stilla, mitt ansikte vibrerar i mörkret av otålighet, blir stelt när inget händer.

Jag rusar fram och blir ljus i luften, yta, skal. Den andre faller, jag hinner inte se. Min musik stiger åter ur mitt hjärta, som om den komponerats för just dessa tillfällen av farväl.