Ett möte

- Ge mig din hand.

Ur mörkret kommer en två händer, det ena håller ett vaxljus. Armen leder in i mörkret, där två ögon glimmar. En fot sträcks hastigt fram, en damsko med klacken långt inunder, med brodyr av silkes- och silvertrådar. Det luktar svett, puder och parfym. Dammet sticker i halsen, jag hostar. Vadens strumpa är för mig okänt material, och ljuset glimmar matt i den. Silke?

- Kom!


Rösten låter märkvärdigt bekant. En röst som jag hört sjunga något, för länge sedan, flera hundra år sedan. Men tonen tyder på ointresse, eller egenintresse. Jag tar inte handen.

Så kommer ansiktet. Slätt som ett ägg, med ditmålade ilskna ögon, mouche och mörkröda, markerade läppar. Det glänser på skalet, och munnen spricker: vaxljuset slocknar, och jag faller.

Ett eko av musik ljuder från någonstans, återupprepad basgång, låter som en chaconne, instrumenterad för stråkar. Purcell? Vet inte säkert, men den tar emot mig som en klangmatta när jag faller.