Johannes och början till något alldeles särskilt

Johannes stod och kråmade sig framför spegeln, samtidigt som han sjöng upp. Peruken var helt perfekt, han hade alltid önskat att få bära en sådan. Och sminket satt perfekt. Helt vitt med grå infällning, spöklikt. Lite sörjde han att de vita linserna vägrats honom, men han var nöjd ändå.


Rösten bättre är någonsin förut, och de flesta bedömare som hade hört honom på repetitionerna var säkra på att han nu skulle göra sitt genombrott som sångare och inte minst scenkonstnär, för Johannes' berömmelse som konsertsångare var inte enbart byggd på röstkvalitéerna, utan den unika inlevelsen i varje given situation och textvalör. I operans roll framstod han som inte bara ett svenskt löfte för framtiden, utan en världsstjärna i vardande.


Så var det något med denna teaterbyggnaden som han älskade; lukten, dammet som låg som ett utstrött vitt pulver invid ridåsidorna, dunklet. Ofta kom han på sig själv att fantisera om 1700-talet, hur rösterna lät, språket, samtalsämnena, koderna, blickarna. De förstulna blickarna Erotikens möten, hur man kom till dem. Men också hatet, inställningen till en människas liv, hackordningen i samhälle och teater. Han blev nästan yr av den komplicerade struktur som då och då fullständigt tog honom i besittning. Inte så att han glömde text och musik han bar på, nej, snarare gjorde allt detta honom till en glödande och överflödande artist, som få kunde konkurrera med, både i uttryck, scenpondus, färgklang och röstomfång. Det var något märkligt som hände när han kom in i denna teaterbyggnad. Och sakernas tillstånd skulle utveckla sig...

Påsens innehåll

En stor påse låg på träbordet. Den innehöll aktrisens medicin. Hon skulle ta en dos varje morgon, och sedan långsamt öka dosen, allt för att slippa nervositeten inför premiären.

Hon klagade ständigt över bieffekter, som nedstämdhet och hallucinationer, men läkaren trodde henne inte. Hans ordinationer gav inga sådana effekter, vidhöll han när hon klagade för fjärde gången. Aktrisen bara skakade uppgivet på huvudet, och tänkte att hon fick stå ut med att se i syne och bli nedstämd, huvudsaken var ju att nervositeten släppte en aning. Sedan, efter premiären, eller kanske efter föreställningarna, kunde hon avsluta kuren. Nu fick hon står ut ett tag, det kunde inte hjälpas.

Påsen var full med guldglänsande piller, de var riktigt vackra att titta på när de låg i handen och fick vattenreflexer från glaset på sig. Bordet var i övrigt tomt sånär som på en kvarglömd oanvänd kniv efter den senaste måltiden. Skaftet av trä hade en spricka på längden, knappt skönjbar för blotta ögat. Men för att få annat att tänka på och för att repetera sina repliker och noter tog aktrisen upp kniven från borde och höll den nära så att ådringen, och sprickan, syntes. Det underlättade tyckte hon, att koncetrera sig på ett föremåls sammanhängande utseende, och sökte skapa mening med det och koppla ihop det med replikernas innebörd. Flera av hennes kolleger tyckte att metoden var konstig och trodde att medicinen påverkade hennes förstånd, men ingrep inte. Det kunde förvärra saken, resonerade man.

Så där satt hon, stirrande nära på kniven och mumlade för sig själv. Ibland stannade hon upp, lite tankfullt, men alltid för att stötvis fortsätta.

Det gick minuter, timmar. Golvuret i logen bakom scenen slog jämna slag. Ljuset på bordet flämtade till. Aktrisen tystnade. Hon tittade på ljuset. Sedan på kniven igen. Så spärrade hon upp ögonen och skrek. Hon skrek och skrek, som vore hon galen. Rösten gick upp i falsett och skar genom märg och ben på de skådespelare som fanns i en annan del av huset. Blodet isade sig i deras ådror, de släppte allt av vad de hade för händerna, och sprang så fort de bara kunde till aktrisens rum. Där, på golvet, låg hon, med ögonen vilt uppspärrade och fradga kring munnen. Replikerna ur teaterstycket forsade ur hennes mun, så onaturligt och forcerat att man knappt hörde vad hon skrek. Då och då tittade hon skräckslaget på bordet. Där stod en kniv genomborrad genom en påse, och hela bordet var täckt med svarta piller.

När nerver sätts i rörelse

-Hur får man in helhästen på scenen? Och vad har den överhuvudtaget där att göra när den inte förekommer i handlingen?

Det var tre veckor före urpremiären. Frågan som samtliga medverkande hade haft på tungan ända sedan librettot med scenanvisningar lästes upp för första gången, yttrades nu med en emfas som fick många att skyggt dra sig tillbaka. Författarinnan skakade sitt huvud flera gånger, för att visa hur absurt och tokigt hon tyckte det var.

Herr Cahusac tog efter lång konstpaus till orda, på en mycket omständlig, bildad franska, som för att understryka sin överlägsna skicklighet på språket:

-Jag ansåg att den, helhästen, måste gestalta Bårds hustrus oro på ett påtagligt sätt. Att föra in en balett där den förekommer, ger oss ett utmärkt tillfälle att begrunda den otäcka atmosfär dessa två rollkaraktärer utsätts för, och det gör man elegantast genom att föra in en spökbalett på vägen till Bro kyrka. Mycket mer finns att tillföra som skäl, men vi vänder till mästaren själv; vad säger tonsättaren?

Kompositören, till kvällen klädd något enkelt för att verka mer teatralt anpassad och scenisk, skruvade besvärat på sig, tänkte yttra något kort, men viftade lite för sig själv bort idén som befängd, då han insåg att mycket skulle till för att få de församlade att förstå han hade gått med på att komponera en spökbalett till en scen som genom sina repliker ändå skulle skapa tillräckligt otäck stämning. Och att balettpartiets införande dessutom skulle bryta hans egen musikaliska från början uttänkta dramaturgi insåg han att de konstnärligt ansvariga, främst regissör och dirigent, sedan länge redan tyckte. Men Cahusac hade varit så bestämd på denna punkt, och deras samarbete frodats så länge, att han litade blint på sin librettists omdöme. Därför kom inte ett ord över läpparna, bara en bortviftande gest, som kunde tolkas på 7-8 olika sätt.

Författarinnan andades in djupt, stödde sig sedan kraftfullt på käppen och krävde sedan att spökbaletten i sin helhet skulle strykas. Om inte detta gick, så ville hon åtminstone slippa helhästen för att undvika framtidens löjesskimmer.

Jag trädde fram och försökte på svenska och franska få något slags konsensus i denna fråga som på ett ögonblick blivit så infekterad..

-Baletter finns det gott om i operan, försökte jag, och dramat skulle vinna på att kortas ner något i prologen. Att helhästens chaconne har lysande musik är oomtvistligt, men kunde läggas som ett mellanspel mellan operans två sista scener. De skulle passa utmärkt där.

Det blev tyst. Herr Cahusac hade demonstrativt vänt ryggen till och lämnade därmed fältet fritt för en kompromiss. Författarinnas log gillande och tonsättaren nickade nådigt från sin breda fåtölj. Regissören tog spontant upp en applåd som resten av de närvarande, utom herr Casusac, instämde lyckligt i. Premiären var räddad.

Mörka sidor

Pfft...

Vem släckte ljuset? Det prasslade i halvdunklet, man såg knappt handen framför sig. Jag hade en vag känsla av att något oplanerat var i görningen. Var det alltid så i ett viktigt skede som detta?

Manuset låg på golvet någonstans, jag minns att en gamba fanns i orkesterdiket till vänster vid utgången, jag vill gå ut härifrån så fort som möjligt utan att riva ner en massa instrument på vägen.

Fingertopparna rörde vid sidostyckena, ett efter ett - skogen, herrgården, gravscenen. När jag kom förbi sista, så märkte jag att något stod i vägen: långt, kraftigt, brett upptill. Luktade gammalt, som allt annat härinne, men lite syrligt på samma gång. Det stod i vägen och hindrade det lilla ljus som trots allt sipprade in från den mörklagda lokalen. Mina skor, alldeles för trånga och inte alls anpassade till moderna fötter, klämde och gjorde ont. Jag kunde bara inte besluta mig för att gå ett enda steg utan ledsyn. Risken fanns - ramla på en cembalo var väl uthärdligt, men notställ och flöjter...

Så plötsligt - kyla...och sedan strimma av ljus. Jag stod på manuset och hade släpat det runt på något sätt, vecklat upp just den sida, svedd i kanterna, som berättade om när ett ljus blåstes ut...

pfft...

Frågor över allt

I hennes ansikte ser jag ett frågande uttryck. Det undrar: vilken är min uppgift, vad minns jag och lagrar, vad brinner jag för, och för vem. När jag inte svarar, tar hon mig i handen och ser forskande på mig, in i mig. Hon vill så gärna veta, säger hennes ansikte. De djupa skuggorna formar sig till tecken, och tar mig på en färd, först kortare och lokal, sedan en längre, mental.

Jag stiger upp, ställer mig framför henne och studerar de frågande ögonen, bara för att bekräfta viljan i dem, börjar sedan sakta gå sedan fram och tillbaka, och tänker. Det tar lång tid, veckor månader, flera år. Rör munnen för mig själv, för att forma det outtalade. Att jag överhuvudtaget försöker, är i sig en fråga som läggs till de andra: varför kan jag inte bara släppa, låta bli att grubbla över det olösliga?

Minnet av beröringen av hennes hand liknar den jag hade av en hand en höstmorgon. Människor rusade omkring om varandra, med ett enda uttryck i ansiktet, inga frågor, bara geografiska mål. Jag tog i räcket som ledde upp till ljuset, när en hand tog i min av bara farten. När jag tittade upp såg jag knappt vems den tillhörde, allt gick mycket snabbt, folk bytte plats med varandra. Men den värmen liknade en fråga ställd många år tidigare, en fråga av många, som jag fortfarande håller på att försöka besvara. Händer, ögon, ansikten. År emellan, men samma påträngande frågor: vilken är min uppgift, vad minns jag och lagrar, vad brinner jag för, och för vem.

När jag vände mig om är hon borta.

Greppet

Någon griper tag i min handled i mörkret och väser något som jag inte hör. Då jag inte reagerar, känner jag greppet hårdna.



Då kommer jag tänka på en situation för många år sedan, alldeles nyss hänt. Ett vagnshjul skulle återsättas på plats efter en olycka, 2 kvinnor hade omkommit, en av dem låg fortfarande med ansiktet neråt i gyttjan, medan kusken skrek okvädningsord åt hjulmakaren att påskynda proceduren. Han var, för att komma ordentligt åt, tvungen att kliva på den döda kvinnans nacke för att balansera in hjulet på rätt plats. Detta gjorde han efter en viss tvekan, eftersom kvinnan tydligen hade varit väldigt vacker, men eftersom kusken hittade de mest fasansfulla invektiv att kasta åt hjulmakaren (i ren desperation, eftersom det tydligen var bråttom att få de prostituerade flickorna till hans herre) , gav denne upp och liksom tankspritt klev rakt på människospillran där nere under honom. I samma ögonblick, utan att någon av de omkringstående hann reagera, ramlade kusken ner mot det balanserande hjulet och ner mot hjulmakarens svårligen upprätthållna balanserande ben, för att landa på den döda kvinnans rygg. Att kusken var på väg att skrika ut ut de värsta meningarna som samlats innanför hans korta levnads panna, kunde var och en se, och alla kunde också se slutet: hur hjulet lossande från sin plats och hur det sedan krossade kuskens bröstkorg, innan det for vidare mot okända mål. Man kunde i efterhand konstatera, att det ena av hans ben var avslitet, inte av hjulet, utan liksom av klor.


Och klor var det jag tänkte på, där jag stod i mörkret och försökte uttyda vad den väsande rösten ville mig, med ett hårt betvingande grepp runt min handled. I dunklet såg jag nu två smutsiga kvinnor släpa sig bort längs gatan...

Papper som sken

Det är så vackert ute. En solstråle letar sig in i fönstret och genom den ojämnt blåsta vasen i röd ton ner till golvet och blir till myriader av solfläckar. Det flammar som en nyss syresatt eld, och ett färgspektrum lägger sig på en hög med gamla ark. Skiftningarna i pappret ger liv åt de spretiga bokstäverna och noterna. En fläck i högra hörnet, tanklöst ditsatt av en mumsande tonsättare, försvinner in i färgerna, men träder sakta fram igen allteftersom solen sakta vandrar i rummet.

Det mörknar. Någonstans ifrån ljuder en signal, starkt och entonigt. Den blandar sig olycksbådande med ett kraftigt buller från gatan och fönstret skallrar av vibrationerna. En dörr far upp av vinddraget och människor passerar, någon rycker tvekande åt sig några av arken men lägger dem hastigt tillbaka. Samtidigt hörs från himlen det sista som kunde höras i huset. Arken på bordet träffas en sista gång av en ljusfacett innan de skattar åt den eviga förgängelsen under bombkrevadernas infernonatt.